Manual redirect
Hädanefter hänvisar jag hit för att läsa och följa mig.
Spotify
Spotify gjorde just den enda anledningen att köpa skivor helt onödig.
Med den nya funktionen där man kan kolla in sina vänners playlists via deras profiler som finns lättillgängliga via facebooksynkronisation utklassar de cd-stället som display för kulturell identitet, dessutom kan man prenumerera på någon annans musiksmak. Så fort jag får en inkomst igen återupptar jag mitt premiumkonto.
Jag <3 Spotify.
Lite av den musik jag gillar hittar ni här.
Idésherpa
Oh the joy!
Jag har städat ut en del energivampyrer idag och hittade något som fyllde på med bra energi istället.
Timbro har startat en podcast med olika liberala tänkare som sammanfattar huvuddragen i de stora vetenskapsfilosofernas läror. Det är något som jag önskar att varje förstagångsväljare skulle lyssna på.
Samtalet är en mycket bättre informationsförmedling än föreläsning, så jag njuter.
Jag tror till och med min läsblockering gett med sig. Ja, ni skribenter och författare pratar ju om skrivkramp, akademiska studiers korvstoppning har istället gett mig en läsblockering men nu hoppas jag att den gett vika.
Som jag sneglat åt de där bokhororna och tänkt, åh… det hade kunnat vara jag, i en annan tid. Nu får i varje fall de där olästa böckerna i bokhyllan känna att deras tid kommit. 
Farliga promenader?
Det är märkligt… jag som brukar känna mig så trygg när jag är ute och promenerar.
Förra veckan triangulerades jag av 7 polisbilar och en polishelikopter då det precis varit ett värdetransportrån i Hallonbergen och den här veckan är min vanliga runda vid sommarstugan bevakad av aggressiva björnar.
Nåväl, jag tänker fortsätta strosa runt i min egen värld ”nothing’s gonna change my world, nothing’s gonna change my world…”
Läs mer här.
Omstukturering
Om det är någon som prenumererar på den här bloggen så har ni säkerligen blivit smått konfunderade av kaskaden av inlägg senaste dygnet.
Jag importerade gamla inlägg från min andra blogg och tog tillbaka de som jag raderat på denna. Jag hoppas att tiden för publicering blivit rätt för inläggen även om de dyker upp lite huller om buller i RSS:n. Hur som helst, beklagar förvirringen.
#hashtag
När jag för någon månad sedan snöade in på att följa en massa folk på twitter drömde jag till och med om # och började kategorisera in det i mitt undermedvetna under kanalen #hashtag.
Idag bevisar twittrarna att de har humor. Det isländska ask-kaoset? #ashtag
och nu har även Eyjafjallajökull själv börjat twittra…
Black as midnight on a moonless night
Mycket tillbakablickar nu…
Idag är det 20 år sedan piloten av Twin Peaks sändes för första gången. Då jag färgats och fascinerats av serien sedan jag var 8 år är den en del av mig. Jag var Ljusdals kommuns främste langare av VHS-band med avsnitten som jag spelade in sena tisdagsnätter i grundskolan. Efter det har jag införskaffat både soundtrack och DVD:r till både serien och filmen, boken som Jennifer Lynch skrev och även en ring med grön sten…
Jag köpte redan på 90-talet ett så kallat Twin Peaks-hjärta, men först för två år sedan visste jag vem som skulle få det.
Det är det största kärleksbeviset jag kan ge någon, som tur är hade jag då fått även honom hooked på serien, så jag tror att symboliken gick fram.
Serien var unik på sin tid och är det en idag. Senare kom Arkiv X (åter med David Duchovny som FBI-agent) och Lost med samma mystik, men för mig har Twin Peaks allt. Det visuella bildspråket som Lynch har, den djupa mystiska skogen, ugglorna, sensualiteten, zen-buddhistisk teori, dikotomier med ont och gott, svart och vitt, drama, kärlek. Jag antar att du som läser säkert redan gillar serien så jag behöver nog inte predika för de redan frälsta. De andra brukar avfärda serien med att ”man förstod ju inte nåt av den där j-la serien”. Jag har gjort en del efterforskningar om vart David Lynch fått sin inspiration ifrån och bara man har ett intresse av att förstå, så går det. Men nog hade det varit trevligt med ett alternativt slut.
Nu kaffe. Svart som midnatt en månlös natt.
En generation av sorg
Idag är det 16 år sedan som jag somnade i en hög med snytpapper för första gången.
Min störste idol hade precis tagit livet av sig och mitt liv blev sig aldrig likt.
Tillbaka från påsklovet i femman blev jag mobbad för min visade sorg genom att bära svart och fick av samma människor som upptäckte ”min” musik något år senare då den blivit riktigt mainstream höra nidvisan: ”Kurt Cobain är död, Kurt Cobain är död. Han sköt sig i munnen, nu är han försvunnen”.
Jag tror att det som de tyckte var roligt var att se mig visa känslor utåt överhuvudtaget. Det är märkligt, det händer fortfarande att när min tunna isbarriär är på väg att brista för att låta känslorna välla ut som flodvatten att folk trots min vädjan om att tala om något annat ihärdar för att se min affekt.
Glädjen blir dubbel när man delar den, i min värld blir även sorgen det så jag håller den då hellre för mig själv än att få min omgivning att må sämre.
Tänk, 16 år och tiden har läkt de flesta såren från en idoldyrkan som aldrig sett sin like i mitt liv. 16 år, en hel ungdomsgeneration. Vad tänker de om Kurt Cobain idag, är han vad Jimmy Hendrix var för mig då?
I’m so ugly but that’s OK, ’cause so are you…
That’s when I learned to cry on command…
Body Pump
Som nyinflyttad i Sundbyberg har jag testat på några gym, och letar ett bra ställe som har Body Pump på bra tider. Det är nu ungefär 3 månader sedan jag körde mitt sista pass på IKSU och när jag nu körde det idag igen hade jag de tyngsta vikterna av alla i salen. Är det en WIN för min del eller en FAIL för de resterande klassdeltagarna (inkl. instruktören)?
Jag kanske inte ska ropa hej innan jag kommit över ån (träningsvärk), men jag tog inte ut mig alls, kommer nog att känna av i axlarna imorgon att jag ”gjort något”, men det är ju som det ska vara. Men åh vad jag vill träna mer… det kanske blir det där gymmet ändå, det är ju bra för min självkänsla om inte annat…
