En generation av sorg

Idag är det 16 år sedan som jag somnade i en hög med snytpapper för första gången.
Min störste idol hade precis tagit livet av sig och mitt liv blev sig aldrig likt.
Tillbaka från påsklovet i femman blev jag mobbad för min visade sorg genom att bära svart och fick av samma människor som upptäckte “min” musik något år senare då den blivit riktigt mainstream höra nidvisan: “Kurt Cobain är död, Kurt Cobain är död. Han sköt sig i munnen, nu är han försvunnen”.

Jag tror att det som de tyckte var roligt var att se mig visa känslor utåt överhuvudtaget. Det är märkligt, det händer fortfarande att när min tunna isbarriär är på väg att brista för att låta känslorna välla ut som flodvatten att folk trots min vädjan om att tala om något annat ihärdar för att se min affekt.
Glädjen blir dubbel när man delar den, i min värld blir även sorgen det så jag håller den då hellre för mig själv än att få min omgivning att må sämre.

Tänk, 16 år och tiden har läkt de flesta såren från en idoldyrkan som aldrig sett sin like i mitt liv. 16 år, en hel ungdomsgeneration. Vad tänker de om Kurt Cobain idag, är han vad Jimmy Hendrix var för mig då?

I’m so ugly but that’s OK, ’cause so are you…

That’s when I learned to cry on command…