Black as midnight on a moonless night

Mycket tillbakablickar nu…
Idag är det 20 år sedan piloten av Twin Peaks sändes för första gången. Då jag färgats och fascinerats av serien sedan jag var 8 år är den en del av mig. Jag var Ljusdals kommuns främste langare av VHS-band med avsnitten som jag spelade in sena tisdagsnätter i grundskolan. Efter det har jag införskaffat både soundtrack och DVD:r till både serien och filmen, boken som Jennifer Lynch skrev och även en ring med grön sten…
Jag köpte redan på 90-talet ett så kallat Twin Peaks-hjärta, men först för två år sedan visste jag vem som skulle få det.
Det är det största kärleksbeviset jag kan ge någon, som tur är hade jag då fått även honom hooked på serien, så jag tror att symboliken gick fram.
Serien var unik på sin tid och är det en idag. Senare kom Arkiv X (åter med David Duchovny som FBI-agent) och Lost med samma mystik, men för mig har Twin Peaks allt. Det visuella bildspråket som Lynch har, den djupa mystiska skogen, ugglorna, sensualiteten, zen-buddhistisk teori, dikotomier med ont och gott, svart och vitt, drama, kärlek. Jag antar att du som läser säkert redan gillar serien så jag behöver nog inte predika för de redan frälsta. De andra brukar avfärda serien med att “man förstod ju inte nåt av den där j-la serien”. Jag har gjort en del efterforskningar om vart David Lynch fått sin inspiration ifrån och bara man har ett intresse av att förstå, så går det. Men nog hade det varit trevligt med ett alternativt slut.

Nu kaffe. Svart som midnatt en månlös natt.