Prestigelöst

Årets jobbsöksfloskel är utan tvekan ”prestigelös”. Jag vet inte vad de är ute efter riktigt, men gäller det att man ska undvika snobbism så är det ju inga problem att uppfylla för min del.

Dock undrar jag om denna prestigelöshet kan ha att göra med det som jag och vänner kommit att kalla ”det manliga syndromet”, att inte hålla på att ”second-guess yourself” hela tiden, utan att tala hur självsäkert som helst om en sak, trots att man har fel.

Jag hade en klasskompis i gymnasiet som alltid lyckades få med sig folk -han var retoriskt skicklig- fastän han (det är tyvärr oftast män som gör detta, vi kvinnor ser oftast till att vi ha mer på fötterna innan vi utger oss för att vara experter i något) ofta hade fel i sakfrågor. Jag som då var blyg när det gällde att göra mig själv hörd, men samtidigt mycket mer kunnig inom många områden blev så pass påverkad att jag funderade på om det inte var jag som kanske hade uppfattat saken fel. Men när jag kollade upp dessa saker visade det sig alltid att min uppfattning var den korrekta.

Idag kan jag nog vara en besserwisser när det gäller vissa saker, för jag gillar inte när folk blir felinformerade. Mitt idealistiska sinnelag kräver att rätt ska vara rätt. Ibland kanske det bara rör sig om terminologi, men jag gillar inte att andra försöker visa sig på styva linan med information som till viss del är felaktig. När det gäller hjärnan och perception kan jag bli riktigt irriterad när jag hör termer som ”muskelminne” (FYI handlar det om ett proceduralt minne), men kan till och med bli irriterad när folk säger att ”solen går ned”… solen är ju där den är, det är jorden som vrider sig! Men jag väljer mina strider, kanske har jag någon slags Asbergers-läggning jag med när det gäller sådant här, eller så har jag bara blivit ännu mer cynisk av akademiska studier. Men jag ska försöka anamma mer av det där manliga syndromet, att våga ta till orda även när jag inte är helt 100 på min sak.